Det finns inget mer klassiskt myndighetsfika än vetelängden. Den kan vara vanlig med bara kanel, med "mormors hosta" i mitten, med "pistage" (mormors gröna hosta) eller sockrad med blåbär, men den är fortfarande bara en simpel vetelängd åt en simpel tjänsteman.
Oftast tas denna med av arbetskamrat som (frivilligt eller ej) lovat att bjussa på fika på eftermiddagen och inte orkat baka. Jag skulle alltså kunna vara en av dem, då jag bakar högst en gång om året, oftast under påverkan av annan bakare. Men jag måste opponera mig mot detta. Bullar - bra. Bullängd - fantasilöst. Gjort. Sååå -97. Det är som att bjuda på vaniljglass och försöka hävda att det är någon typ av delikatess ("Det är ju sån gammaldags med prickar i!").
Nog för att det finns värre fika att bjuda på, med exempel som ambrosiakaka och torra kärleksmums, men ändå. Vetelängden ger mig krypningar. Den har blivit en större symbol för myndigheten än våra ledord. (Ok, extremt dålig jämförelse då ledorden aldrig använts vid annat tillfälle än just när ledningsgruppen valde dem).
Så, nu skrotar vi vetelängden en gång för alla. Vem är med mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar