Salanders

Nog klarar jag mig utmärkt fint här på verket med Lisa-Maria, Pajo, Sandra och de andra masarna. Det är inte det.

Det är bara lite jävla tomt utan Sally, min högra hand sedan sommaren 2008. Jag läser nu hans lathundar och saknar hans uppläxande gamla stödtexter till medborgarna. Hans oerhört sakliga telefonröst. Till och med hans gubbtofflor.

Herregud, nu låter det ju som att jag skriver dagbok om en gammal kärlek. Det gör jag ju också, i teknisk bemärkelse. Men ja, ni fattar.

Sally - oss kollegor emellan - it's been an honor. AW snart, om jag får bestämma. Men lämna den äckliga hunden hemma.