Statens kaka är liten men sockrad.

Det här inlägget pressar jag fram medelst stor viljeansträngning. Mina armmuskler lyder mig helt enkelt knappt längre. Anledning är att jag för första gången sedan farfar var ung har varit och använt mig av maskiner gjorda för fysisk träning. Inte pleasure machines, utan wannabe-working-class-hero-muscles-for-tjänstemän machines. Själv vill jag bara bli smärt. Det sade jag till min instruktör Tobbe. Han tyckte det lät som en bra idé.

Så, vad föranledde allt detta? Jo, samloms runt mig kära läsare, för nu ska ni få höra.

Statens kaka är nämligen liten, som tidigare konstaterats, men med ganska mycket strössel på. Som vi alla vet mättar ju strössel dåligt, men i gengäld smakar det ack så gott. Strösslet på statens kaka består i friskvårdstimme och friskvårdsbidrag, vilket innebär att årskortet inte kostar fullt så mycket (är det någon som på allvar betalar fullpris för de där korten?) och träningen inte tar någon som helst tid från fritiden. (Inte för att jag har några andra fritidsintressen annat än att gå på middagar med herrsällskap som bara är en ursäkt för att få s*pa, men ändå. Jag värdesätter min fritid.)