Jag skulle för en stund sedan skriva ett meddelande av en typ jag aldrig tidigare skickat. Jag tog hjälp av en trogen gammal förfrågan-text och ändrade innehållet så att det stämde väl överens med det aktuelle ärendet. Därefter freestylade jag ihop slutklämmen och var relativt nöjd med resultatet, det var i alla fall 4/5. Emellertid bestämde jag mig för att dubbelkolla med Sally, eftersom han tydligen skickat dessa typer av meddelanden förut. "Kan jag skriva såhär?", frågade jag, och läste upp mitt improviserade stycke. Salanders hann inte ens lyssna klart innan han självklart måste inflika: "Det finns en stödtext för det där. Jag skickar den. Så, klart!". Varpå jag suddar ut hela meddelandet och troget förlitar mig till Sallys tips.
Det dyker som väntat upp en kuvertsymbol längst ner till höger på min skärm som signalerar att något trillat ner i inkorgen. Mycket riktigt, Sallys namn och ärendet "Stödtext AIKU" lyser rött högst upp på listan av e-post. Jag öppnar mailet, läser och konstaterar att det var ca 1,5 meningar av den halv A4-långa stödtexten som var användbara. Varav den mest användbara är högst byråkratisk och snudd på obegriplig. Jag försöker febrilt finna orden jag nyss präntat ner och sedan suddat ut. Det gick fint, meddelandet är nu skickat och förhoppningsvis väl mottaget om cirka ett par dagar av en glad skattskyldig.
Tack så jävla mycket för texten, Sally. Väldigt proffessionellt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar