Det är ni som är konstiga, det är vi som är normala

För att i stort parafrasera Joakim Thåström.

Dagen på verket börjar lida mot sitt slut; om 55 minuter lämnar mitt hjärta och min själ huset. För att sedan återvända om dryga 15 timmar.

Denna dag har varit en minnesvärd sådan. Inte för att något speciellt har hänt, utan för att det varit en sån där dag då det varit lite extra udd på allt. Extra salt på lunchen. Extra saftiga överväganden. Extra glitter i tjänstemannablicken. (Ok, det sista var att ta i för mycket, det erkänner jag). Salanders har varit snuskigare än någonsin, Petra mer rå än någonsin (när hon inte smörat sådär falskt som hon gör när hon vill låna pengar), Malin mer jag-är-arg-för-att-ingen-förstår-mina-konstiga-matvanor än någonsin, Johannes fikat mer än någonsin, Patriks ben har varit lite extra långa och jag... jag är jag. Det räcker så.

17 dagar kvar att jobba. Jag kommer sakna la familia, det är ett som är säkert. Kanske ska gråta en skvätt innan jag går hem idag, på mitt ensamma rum. Äh.