Hundrade inlägget!

När vi började skriva lite på den här bloggen minns jag i min gråtmilda nostalgi att vi drömde om att bli den nästa Tingsnotarien från obygden; den stora grejen som alla snackar om i myndighetsvärlden. Men det är inte 2005 längre. En blogg gör ingen kändis. Att blogga är inte längre ungt och hett; inte sen var enda djefla morgontidning skapat sina egna "bloggar" på sina hemsidor. (Lysande exempel: www.unt.se - följ ett gäng människor som faktiskt är mer ointressanta än till och med du själv när de bloggar om och från sina olika stadsdelar i Uppsala! The horror!)

Nu har vi i alla fall kommit upp i ett hundra inlägg. Det tycker jag vi firar med ett hurra. Hurra!

Den här veckan har varit underlig på verket. Sivan är sjuk. Jag är således ensam på mitt rum med drivor utav papper runtomkring mig. För ett kort ögonblick idag insåg jag hur min arbetsplats ser ut. Det är svårt att tränga igenom hemmablindheten, men jag råkade snegla över på Sivans skrivbord när jag kom in från skrivaren. Kontrasten gjorde att jag såg mitt eget med andras ögon. Sivans skrivbord är tomt och prydligt; nästan som att hon städat för att sluta. Mitt är belamrat med verkets informationsserietidningar, handledningar, utskrifter från intranätet, viktiga papper och post-its. Överallt post-its.

Jag har säkert hundra post-its uppklistrade överallt. På varenda papper och sak. Runt hela skärmen. Jag har till och med en wall-of-fame med post-its från medborgare som skickat med en liten glad hälsning till handläggare Salanders tillsammans med viktiga papper jag bett om, och som de skickat in under hot om föreläggande och vite. Genom att skicka med en post-it med en hälsning avdramatiserar de kontakten med myndighetsvärlden. Det är något fint i det också, antar jag. Den personliga myndigheten. Post-its är livsbejakande. Så länge akten lever håller post-itsen den i hand med sitt oklistriga klister. Den personliga lilla lappen som i slutändan måste rensas ut från akten. För i arkivet, i aktens gravkammare, där får inga post-its vara med.