Den Oåtalbara, part deux

Anna Spinoza-Rodquirke gick med självklara steg mot entréhopen utanför nattklubben V. Hon drog fram den vässade tandborsten hon överlevt fängelsevistelsen tillsammans med och stack den hårt i ryggen på framförvarande partyprissar som väntade på att bli "pointade". Hon forsatte så tills dess hon fann sig stående framför den största vakt hon någonsin sett. Han var så lång att han hade slagit i skylten som hängde ovanför entréen om han hade burit hatt och så bred att han bar två par ihopsydda byxor, vardera av den största midjestorlek som skräddaren fysiskt kunde sy.

Flytta på dig, jag ska in, väste Anna. Vakten, som var lika dum som han var stor, tog Anna för en representant från tillsynsmyndigheten, och släppte in henne för den vanliga smörjningen av myndigheten i form av drinkar och obegränsad tillgång till nötter och annat snacks.

I baren stod han, design- målar- motor- och fotoprinsen, omkringlad av kotlettfrisyrer och tajta klänningar som lämnade ryggen bar. Anna slitsade upp klänningen lite högre med tandborsten och närmade sig. Hur får man egentligen en prins på fall? Anna hade lärt sig på komvux att hundar tycker om att bli strukna från mungipan upp mot örat, eftersom det påminner dem om hur deras mammahundar gjorde med dem när de var valpar. Prinsen såg ju ut lite som en hundvalp. Det borde fungera.

Anna bjöd upp design- målar- motor - och fotoprinsen på en dans. Han såg lite ängslig och vilsen ut först, men hon sträckte fram handen och smekte honom från den snörpiga mungipan upp mot det vågiga kastanjebruna håret. Han hann gurgla fram ett "javisst" precis innan SÄPO-vakten skulle till att kasta sig över Anna.

På dansgolvet spelades inte musik i den vanliga bemärkelsen. Ur högtalarna kom istället balla djungelljud som klientelet spastiskt rörde sig till i långsamma rörelser som var så populära och rätta just denna vecka. Även Anna och Prinsen rörde sig, tätt omslingrade. Prisen viskade i hennes öra att han ville ut från drinkar och minkar och den här rakbladsmusiken, med handen stadigt på hennes höft. Han sa oh, lalala, jag vill ha dig. Anna höll sig för skratt och följde med honom ut till den väntande bilen, med håret som en flagga på sitt kvinnoskepp.

Prinsen och Anna satte sig och körde iväg i nattrafiken. Prinsen körde mot rött, på fel sida av vägen och alldeles för fort förbi dagiszonerna. Är du inte rädd för att åka fast, frågade Anna honom när de dundrade förbi en polispiké vid Mariatorget. Jag kan inte åka fast, svarade Prinsen, jag är oåtalbar! Utmärkt, tänkte Anna.

På bilstereon spelade Prinsen Ulf Lundell, Oh la la, jag vill ha dig. Han sjöng med: "Jag vill ha dej för mej själv i en bil på väg hem genom nattrafiken. Handen på höften. Min hand istället och tungan i ditt öra." Anna svalde en spya när Prinsen lirkade in sin slemmiga tunga i hennes öra. Ja, älskling, hörde hon sig själv säga, du är så bra. Måste... vara... stark... måste... få... hämnd... för... sågverket... tänkte hon. Tre månader senare stod bröllopet i Storkyrkan.

Fortsättning följer.