Om arbetsintervjuer

Mitt arbete här på verket föranleddes inte av någon regelrätt intervju, så att säga. Däremot ett regelrätt förfarande, med CV och personligt brev. Passus: Jag tror mig vara ganska bra på att författa CV och personligt brev eftersom jag av hittills tre sökta jobb efter examen gått på två intervjuer. Det är 66,6 procent success rate! Yeah baby! Hursomhelst. På det enda arbete jag faktiskt fått har endast de två komponenterna CV och PB varit närvarande i anställningsprocessen. Den tredje komponenten, IF, som i intervjuförfarande, har saknats. Det får mig att likt Skalman dra den empiriska slutsatsen att jag, för att använda ungdomens språk, suger på intervjuer.

Jag har vänt ut och in på mig själv och soul searchat vad jag gör fel på intervjuer och kommit fram till att allt hänger på hängslena jag alltid har haft på mig. Jag använder normalt endast hängslen till frack, om ens då. Anledningen är inte att jag ogillar hängslen; jag tycker det kan vara ganska fräckt. Anledningen är att hängslena inte gillar mig. Mina smala, sluttande tjänstemannaaxlar bär inte upp hängslena på ett adekvat sätt. De liksom rinner av mig, likt fett från en teflonpanna, vilket förstås skapar starka olustkänslor hos mig som intervjuarna känner av.

Varför envisas jag då med att trä hängslen över mina teflonaxlar vid intervju? Jag har inget klockrent svar på det. Men till nästa intervju, då jävlar. Då blir det skärp.